För att ge en samlad bild av den svenska varuhandeln under 1900-talet kan det vara lämpligt att koncentrera framställningen till framväxten av de tre huvudblocken ICA, konsumentkooperationen och det tredje blocket: ASK/Dagab/Axfood och perioderna 1900–1930, 1930–1950, 1950–1970, 1970–1990 och 1990–2000.

Starten av inköpsorganisationer: manuella butikers första tid 1900–1930

Från sekelskiftet genomgick samhällsekonomin, näringslivet och varuhandeln en kraftig utveckling. Exporten ökade och likaså utbudet av varor på den inhemska marknaden. Tack vare näringsfriheten fanns det ett stort antal detaljister och en uppsjö av grossister med lokala avsättningsområden.

Kooperationen – som hade erfarenheter av både framgångsrika och mindre framgångsrika föreningar sedan 1850-talet – företrädde som det första organiserade blocket gemensamma intressen. KF började som ideell förening och koncentrerade sig på upplysningsverksamhet. Redan från starten arbetade man efter grundsatsen politisk och religiös neutralitet. I konkurrenternas marknadsföring etiketterades dock kooperationen som socialistisk. Efter ett misslyckat försök med en fristående partihandelsförening 1901–1903 blev KF skakat men byggde upp en effektiv och föredömlig inköpsorganisation. Den förstärktes genom egenproduktion under 1920-talet som fick stor uppmärksamhet, inte minst opinionsmässigt, genom framgångsrika inbrytningar i viktiga karteller.

Kooperationens samlade uppträdande pressade den enskilda varuhandelns många och oorganiserade handlare till motåtgärder. Deras samarbete begränsades till en början till intresseorganisationerna Handelsföreningen (1883), Minuthandlareförbundet (1908), Köpmannaförbundet (1918), Kolonialföreningen (1909) och Grossistförbundet (1922). Inköpsorganisationer kom till stånd genom Förenade Köpmän (1916) och Hakonbolaget (1917). Med omkring 250 handlare inom varuhandeln som aktieägare byggde Hakonbolaget på inköpskoncentration, samverkan, stark ledning och kapitalstyrka. Verksamheten utvecklades försiktigt och framgångsrikt under en karismatisk ledare och med kooperationen som förebild.

Utbyggnaden av inköpsorganisationer: manuella butikers fortsättning 1930–1950

Samhällsekonomin och näringslivet utvecklades mycket positivt. Tongivande var verkstadsindustrin och den kemiska industrin. Elproduktionen blev fyrdubblad. Varuhandeln utvecklades kraftigt.

Kooperationen fortsatte sin frammarsch. Antalet föreningar minskade genom fusioner medan antalet försäljningsställen mer än fördubblades. Medlemsantalet ökade från omkring en halv miljon till nästan en miljon. Inom diverse- och livsmedelsområdet ökade marknadsandelen och i än högre grad var detta fallet för specialvarubutiker. Föreningarnas och KFs finansiella ställning var stark. På produktionssidan hade man också stora framgångar.

De främsta motkrafterna mot kooperationen var Hakonbolaget och i viss mån det i Stockholm 1922 grundade Speceristernas Varuinköp (SV). Vid 1930-talets början bedömdes Hakonbolagets framgångar som måttliga. Genom att inbjuda nya aktieägande handlare fyrdubblades antalet delägare. Medlemsbonus infördes, vilket blev grunden för den kollektiva kapitalbildningen. Omsättningen blev mer än femdubblad. Vid sidan av Hakonbolaget utvecklades också SV. Nordsvenska Köpmän (NS) tillkom för norra Sverige och Eol för de västra och södra. Omsättningen ökade kraftigt och steg togs även mot en samlad ICA-rörelse. För att uppnå större idémässig samhörighet bildades AB ICA (1938) och för gemensamma reklam- och propagandaåtgärder ICA Förbundet (1940).

Författare: Hugo Kylebäck