Ugglas butik – Mats Svegfors berättar

Till vänster på disken stod glasburken med karamellerna. Dom var jag inte så förtjust i. Men på bänken bakom disken fanns dom riktiga ”gotterna”: kolorna, tablettaskarna, chokladbitarna och klubborna. Min snälle morfar hade en osviklig känsla för när det var dags att säga: ”Ta dig en bit om du vill.”

Han var väl egentligen inte någon riktig specerihandlare. Han hade bara blivit med affären på 30-talet. Sedan hade det fortsatt genom åren. Först var det meningen att han skulle bli officer; det blev man i den familj han kom ifrån. Men han hade rymt från Svea livgarde. Och den unge adelsmannen blev rallare. Så träffade han min mormor, som drev restaurang i Norrland. Hon tog med honom ner till Småland och installerade honom i affären.

Så kom det sig att jag kom att tillbringa en betydande del av min barndom i en speceriaffär, ätandes gotter och lyssnandes till gubbarna som kom in och köpte pilsner.

Pilsner och specerier

Nä, morfar hade inte något utskänkningstillstånd. Men han hade kontor alldeles innanför själva butikslokalen. Dit gick gubbarna för att dricka sina pilsner. Några av dom var så gamla så att dom inte arbetade längre. Men dom flesta arbetade på Myresjöhus som låg där strax intill. Någon pilsner i en självvald frukostrast på morgonen, ett par pilsner på lunchrasten och så ett par innan man tog kväller.

Jo, en del mat såldes också: gryn, bönor, mjöl, kaffe och andra torrvaror. Och så salt sill. Få betalade med pengar. Inköpen skrevs upp i boken. Och förr eller senare betalades det. Mormor var en bestämd dam. Ingen vågade låta skulden bli alltför stor. Ty då stängdes affären för dom.

Mormor och morfar försörjde sig på affären. Så en hel del måste ha sålts. I garaget i källaren stod en Opel Super Six från 1936. En stor bil som hade speglat välstånd när den hade köpts strax före kriget.

I eller utanför samhället

Det var en affär, men mer än något annat var det trots allt en mötesplats. Det är inte så länge sedan, 50 år ungefär. Gubbarna som drack pilsner stod inte längst ned på den sociala rangskalan. Dom försörjde sig. Dom drack i något slags ordnade former. Och dom var en del av samhället.

De hade det materiellt bra jämfört med Gustaf, som bodde i skrubben mellan vedboden och den gamla smedjan nere i trädgården. Han jobbade då och då på torvfabriken. Men han levde utanför samhället. Under hela min barndom hörde jag honom aldrig säga någonting – inte till mig, inte till någon annan heller.

Rivning och förändring

Nu är affären borta, huset där den låg också. Människorna är också borta. Av ålder och dryckenskap har dom dött. Den värld som var deras, och som faktiskt också var min, har ersatts av en vändplan för långtradare som fraktar varor till och från Myresjöhus. Bilen som kom med varor till morfars affär från Eol inne i Vetlanda tycktes mig då stor. Men Eols lager i Vetlanda är borta. Och den gröna varubilen skulle te sig som en puttefnask jämfört med långtradarna som idag vänder där mormor och morfars affär låg.

Det var inte så länge sedan. Men det var ett annat samhälle. Avsevärt mycket fattigare säger statistiken. Men inte i allt fattigare än dagens samhälle. Gubbarna som drack pilsner hade arbete. Det har dom inte idag. Dom fanns i ett sammanhang. Det gör dom inte idag. Fruarna som kom och köpte på krita levde väl på små inkomster. Det kan man inte göra idag. Mycket vann vi när det hus, där morfar drev affär, revs och det blev asfalterad vändplan av husgrund och trädgård. Mycket vann vi, men inte allt.

Författare: Mats Svegfors