Lappland
Sedan medeltiden har det funnits ett organiserat handelsutbyte mellan Lappland och Svealand. Den bedrevs av en grupp handelsmän som kallades birkarlar. De var bosatta längs kusten i nordligaste Sverige och Finland.
Senast vid 1200-talets slut tycks birkarlarna ha haft ett av den svenska regeringsmakten godkänt monopol på lappmarknadshandeln och på skatteuppbörden från samerna. För detta fick de betala en liten avgift i form av skinn till svenska staten.
På 1500-talet började staten eftersträva en hårdare kontroll över all handel i riket, för att därigenom öka skatteinkomsterna. Gustav Vasa drog in birkarlarnas beskattningsrätt och under Karl IX:s tid avskaffades birkarlarnas rättigheter helt.
Staten utnyttjade nu de kunskaper, kontakter och handelsvägar som birkarlarna hade byggt upp för att i stället inrätta ett kontrollerat marknadsväsende av den typ som fanns längre söderut. 1640 beslutades att marknadsplatser med kyrkor skulle inrättas i Arvidsjaur, Arjeplog, Silbojock och Nasafjäll. Senare tillkom lappmarknader i Lycksele, Åsele, Gällivare och Jokkmokk. På flera av dessa platser hade marknader hållits redan innan de blev officiella men nu kom handeln på varje plats att lyda under en stad vid kusten.