Saluhallar

Olika typer av basarer, inbyggda trottoarer, handelshus och andra speciella byggnader för försäljning har funnits sedan antiken. Även matförsäljning har skett i sådana och det är därför en definitionsfråga när saluhallen som byggnad egentligen uppkom.

Det finns platser i USA, där man hade särskilda byggnader för kött- och annan livsmedelshandel redan på 1700-talet. I Europa är det under 1800-talet som det uppstår en vilja att få torghandeln med livsmedel att flytta inomhus. Skälen för detta var flera: myndigheterna önskade bättre ordning och hygien, köpmännen skydd mot dåligt väder och större trygghet. S:t Johns Market i Liverpool från 1822 var en pionjär, men i övrigt låg Sydeuropa före Nordeuropa, antagligen p.g.a. behovet av att skydda matvarorna mot den starka solen. Under andra halvan av 1800-talet byggs saluhallar runt om i hela Europa.

I Sverige byggdes den första år 1875; det var Köttorgshallen vid Munkbron i Gamla Stan i Stockholm. Sedan följde många städer snabbt efter. Bakgrunden var återkommande koleraepidemier och myndigheternas vilja att därför förbättra hygienen. Inomhus var det lättare att skydda mot råttor och skadedjur och man kunde dra in vatten så att handlarna fick möjlighet att tvätta händerna.

Redan mot slutet av 1800-talet infördes nationella lagar om torghandelns hygienisering, vilket gjorde att samtliga städer kom att bygga saluhallar – och 1914 förbjöds fullständigt all utomhushandel med kött ,fisk, bröd och mjölkprodukter. Mot slutet av århundradet avskiljdes även konsument- och partihandeln i olika byggnader.

En särskild arkitektonisk stil för saluhallar slog igenom redan i början av 1800-talet, med högt i tak, tjocka tegelväggar, mycket ljusinsläpp. Främst styrdes detta av praktiska motiv som klimat, men det fanns oftast även en vilja att saluhallen skulle utgöra en praktfull byggnad som staden kunde vara stolt över. Det är ingen slump att dessa nygotiska mattempel kom att få smeknamn som Feskekörka i Göteborg och Fläskbasilikan i Uppsala.

Författare: Edward Blom