Handelsbyggnader och affärshus

Butikshandelns genombrott på 1800-talet och utbredning kring centrala gator och torg bidrog under decennierna kring 1900 också till uppkomsten av en rad olika byggnadstyper med butikshandel som centralt inslag.

Basarer och saluhallar

Marknadernas salubodar inspirerade städerna till uppförandet av väl belägna enkla envåningslängor i trä för uthyrning till butiker. Byggnaderna benämndes basarer, ett ord med smak av mångfald och överdåd, som även fick beteckna butiker med allsköns billiga småprylar. Liksom den allra första basaren på Norrbro i Stockholm från 1840-talet, bestod de flera decennier yngre efterföljarna av regelrätta butikslokaler med skyltfönster och ibland även ornamenterade fasader, som i Örebro (1896) och särskilt på Norrbro. Deras provisoriska karaktär hindrade inte att några av dem med framgång stod kvar ända till 1960-talets rivningar (Uppsala, Örebro). Endast en handfull exempel är välkända, men många städer, även små, hade butikslängor som kallades basarer, t.ex. Falköping och Tidaholm.

Lika enkla och rudimentära i sin rumsliga disposition var saluhallarna. De fanns i nästan alla städer sen nationella lagar om torghandelns hygienisering införts vid 1800-talets slut. Med sina uppradade öppna bås med säljdiskar kopierade de närmast torgytans tidigare indelning, men hade betydligt striktare sanitära regler. De första hallarna var enkla, en del bara stolpar med tak, men följdes av regelrätta hallbyggnader i järn och glas (Hötorget i Stockholm, Kungstorget i Göteborg 1889). Många nya hallar från 1900-talets början blev dessutom robusta tegel- eller stenbyggnader i en monumentaliserad stilvalsarkitektur (Lund, Uppsala), bekräftad av namn som Feskekörka (Göteborg) och Fläskbasilikan (Uppsala).

Varuhusen, miljö för kvinnor

Varuhusen var en annan byggnadstyp, länge enbart en storstadsföreteelse. Med stor ljusgård och entréhall enligt kontinentala förebilder och avdelningar och våningar för de flesta branscher skapades en miljö, där särskilt mer välsituerade visste att också ganska fritt röra och uppehålla sig, den kanske första platsen ute i staden, där kvinnor utan manssällskap tryggt kunde förbli oantastade. I den rollen hade varuhusen – NK (1916) och PUB i Stockholm, Grand Basar och Ferdinand Lundquist i Göteborg, Wessels i Malmö – redan från början sällskap av stormagasin och branschvaruhus som t.ex. Meeths, Mea och Sidenhuset i Stockholm.

Centralpalats och passager

I många städer uppfördes stora monumentaliserade affärshus för uthyrning, med butiker i gatuplanet, med kontor för läkare, advokater, förlag, m.m. i våningarna ovanför och eventuellt bostäder högst upp. Till en början räckte det ofta med ett sådant s.k. centralpalats i varje stad, samtidigt som snart alla städer fick sina storstadsmässiga små palats av motsvarande slag.

En vanlig byggnadstyp på 1800-talet i Europas städer, som dock aldrig uppfördes i Sverige, var passagen. Den var en sammanhängande, enhetlig anläggning, med den glastäckta butikspassagen som huvudaxel. Den uppfördes ofta av privata spekulanter för att profitera på den framväxande mode- och lyxvaruhandelns lokalbehov i trånga medeltida stadskärnor, som ännu inte hade genomskurits av breda gator med trottoarer. I Stockholm, Göteborg och Malmö anlades kring 1900 ett antal butiksgångar genom affärsbyggnader och kvarter, vilka ofta fick heta passagen si eller så, utan att egentligen tillhöra denna byggnadstyp.

Författare: Bosse Bergman

MailEpost facebookFacebook twitterTwitter Skriv utSkriv ut Visa fler