Frivilliga fackkedjor

Under 1900-talet utsattes fackbutikerna för allt mer konkurrens. Först var det lågprisvaruhus som EPA och Tempo som tog över en stor del av marknaden. Konkurrensen var så bedövande att många trodde att fackhandeln skulle slås ut helt och en ”EPA-utredning” med mål att försöka förbjuda varuhusen tillsattes av Riksdagen – dock utan att lyckas. Från 1940-talet, och än mer med självbetjäningens införande på 1950-talet, kom städernas dagligvarubutiker att föra allt mer specialvaror vid sidan om livsmedel och därmed utgöra ytterligare en rival. Vid 1960-talet tillkom stormarknaderna och som om detta inte var tillräckligt började även regelrätta kedjor uppstå inom vissa branscher – och redan märktes de första exemplen på att utländska kedjor önskade etablera sig i Sverige.

Att vara en ensamstående handlare började te sig allt svårare och många spådde de små butikernas död. Svaret blev att bilda ”frivilliga fackkedjor”. Det man först inriktade sig på var gemensamma inköp samt marknadsföringsåtgärder, senare utökades det till bl.a. administration, finansiering och utbildning. Den första frivilliga fackkedjan, AB Interpares (byggvaror), hade visserligen grundats redan 1945 och inom livsmedelsbranschen sköttes samarbetet mellan fria handlare sedan 1917 av ICA, som dock inte brukar räknas som en frivillig fackkedja. Men det var på 1960-talet som de allra flesta tillkom: Expert (radio och tv), Duka (glas och porslin), JC (kläder), Favör (livs), Järnia (järn), Färgsam (färg), Sambo (möbler) och Barntex (textil) grundades alla under 1960-talets första fyra år.

Och resultatet lät inte vänta på sig, under 1970-talet vann de frivilliga fackkedjorna mark, särskilt på varuhusens bekostnad och snart bildades flera nya. Med åren har fackhandeln upplevt såväl med- som motgångar, men de frivilliga fackkedjorna har varit en absolut förutsättning för att så många självständiga fackhandlare har kunnat stå emot den hårdnande konkurrensen.

Författare: Edward Blom