Från bryggare och vinhandlare till Systembolag

Synen på alkoholhaltiga varor (företrädesvis öl), och handeln med dessa, skiljde sig under århundraden inte från synen på andra varor och annan handel. Eftersom öl var något som mest framställdes i hemmen dröjde det dock till 1700-talet innan bryggarna allmänt började få skråprivilegier och monopol på ölhandeln. Fram till näringsfrihetens införande vid mitten av 1800-talet gällde sedan ungefär samma regler för bryggare som bagare.

För vin och sprit var synen delvis en annan, ursprungligen inte p.g.a. dess alkoholhalt utan för att de var åtråvärda, oftast importerade, lyxvaror. Det gick alltså att pålägga höga skatter, tullar och införselförbud. De första regleringarna för alkoholförsäljning av statsfinansiella skäl kom på 1600-talet. Med 1700-talets alla överflödsförordningar var det framförallt importspriten som kom i blickfånget, t.ex. förbjöds fullständigt arraksimporten under många år – men det gjorde även t.ex. importen av kaffe och te.

Flera vinhandlare, främst på grossistnivå, som skötte handel med viner och importerade destillat, existerade under 1600- och 1700-talen, medan den stora mängden okryddat brännvin såldes av krogarna, som var lika mycket detaljister som utskänkare.

Under 1800-talet utvecklades vin- och spirituosahandlarna och kom att bilda en regelrätt bransch. Detta var punschens storhetstid, då det fanns hundratals olika firmor som alla förde åtskilliga sorter var, av den gyllengula drycken. Brännvinssortimentet var även det gigantiskt, medan vinimporten ännu var liten och dominerades av Madeira och andra starkviner, oftast importerade på fat och tappade på flaska av vinhandlaren. Kreativiteten var enorm vad gällde varumärken och fantasifulla etiketter. Även lanthandlare och specerihandlare förde vin och spritdrycker som en del av sortimentet. I och med det mer hållbara bayerska ölets införande vid mitten av 1800-talet och ökat bruk av buteljer kom en stor del av ölförsäljningen att flyttas över från tillverkarna (bryggerierna) till livsmedelshandlarna.

Nykterhetsrörelsen och hårda statliga regleringar

Under Gustav III:s tid hade staten börjat betrakta det stora brännvinsdrickandet som ett folkhälsoproblem. Under 1800-talet formerade sig nykterhetsrörelsen och växte i styrka. Från att ursprungligen endast ha vänt sig mot missbruk radikaliserades rörelsen under seklets gång och kom med tiden att förespråka ren absolutism (helnykterism). Framåt sekelskiftet 1900 kom därmed även vin och öl att betraktas som hälsovådlig ”sprit”, medan rörelsen tidigare hade framhållit ölet som ett positivt alternativ till brännvin.

Fast alkoholkonsumtionen var i särklass högst under 1800-talets första hälft var det först därefter som nykterhetsrörelsen satte in sin stora offensiv lagstiftningsvägen. Några bergsmän i Falun hade varit pionjärer då de 1850 grundat ett första ”systembolag”, alltså ett spritförsäljningsbolag utan vinstintresse med mål att minska alkoholförsäljningen. Fem år senare infördes en nationell lagstiftning som begränsade brännvinsförsäljningen, men det var 1865, med Göteborgssystemet, som de verkliga inskränkningarna började.

År 1905 fick lokala systembolag monopol på spritförsäljningen och kulmen nåddes 1917 med brattsystemet och motboken som kraftigt reglerade hur mycket alkohol en medborgare fick köpa enligt ett komplicerat regelsystem som framförallt diskriminerade kvinnor och lägre samhällsklasser. En speciell spritpolis inrättades, vilken hade stora befogenheter att spionera på befolkningens vanor. Vid minsta misstanke om langning eller vidlyftiga vanor drogs motboken in och personen tvingades leva i helnykterhet; besluten gick inte att överklaga.

Åren 1917 till 1919 övertogs alla privata aktörer inom alkoholhandeln varefter fullständigt monopol infördes. Endast staten fick bedriva såväl parti- som detaljhandel med alkoholhaltiga drycker. (Även tillverkningen förstatligades.) Antalet punschsorter i landet minskade från många tusen till fyra! En liknande utveckling gällde de kryddade brännvinen. Öl som tills nyligen betraktats som vilken bordsdryck som helst förbjöds helt i sin vanliga form – endast alkoholsvaga drickor på under 3,5 volymprocent tilläts; de såldes liksom förr i vanliga livsmedelshandeln.

Smugglingen blev med tiden allt mer omfattande och under andra världskriget, när hårda ransoneringar skapade en stor svart marknad, blev alkoholen en viktig handelsvara. Genom den svarta marknaden kunde t.ex. äldre ogifta damer med motbok byta sin månatliga halvflaska sprit mot det paket kaffe som unga män fick för sina ransoneringskort.

Mot friare tider

År 1955 kom den första uppluckringen av det hårda regelsystemet i det att såväl motboken som ölförbudet avskaffades. Så kallat starköl kunde nu säljas via Systembolaget, men trots att de sålde spritdrycker på upp till 55 % fick man ännu inte sälja öl starkare än 5,9 %. Tio år senare fick detaljhandeln rätt att sälja mellanöl, ett öl mittemellan starköl och folköl i styrka, men p.g.a. stark kritik från nykterhetsrörelsen, som menade att mellanölet ledde till ökad ungdomsfylla, avskaffades denna möjlighet 1977. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skedde flera kraftiga avregleringar inom alkoholområdet. Bl.a. blev ölstyrkan för första gången sedan 1917 oreglerad, och en mängd små specialregler försvann.

Med Sveriges inträde i EU 1995 avskaffades Vin & Sprits monopol på import, export, partihandel och tillverkning, liksom Systembolagets ensamrätt att sälja vin och sprit till restauranger. Efter 78 år av statmonopol började privata bolag tilldelas licenser. Jeppsons, då ett bolag inom ICA-koncernen, blev det första svenska företaget i modern tid att leverera alkohol till en restaurang.

Genom den nämnda avregleringen inom partihandeln, väcktes en utbredd tro att även Systembolagets detaljistmonopol snart skulle försvinna. En process i EU-domstolen med en ICA-handlare Franzén (understödd av Livsmedelshandlareförbundet, SSLF) som begärde att få sälja alkohol i sin butik, drogs i gång. När generaladvokaten rådde domstolen att döma till handlarens förmån talade det mesta för att det till hösten 1997 skulle förklaras fritt fram att försälja alkohol även i Sverige. Svenska handlare stod i en situation där ett plötsligt domstolsutslag skulle kunna komma att öppna dörren till en helt ny betydande varugrupp och många började bygga in vinhyllor i butikerna och göra sig beredda.

Men EU-domstolen avskaffade inte detaljistmonopolet, förberedelserna hade skett i onödan och än idag får vi svenskar bege oss till speciella statliga butiker, med inskränkta öppettider och köa för våra alkoholvaror.

Författare: Edward Blom