Öppnandet av NK på Hamngatan

Mitt under ett pågående världskrig, med kriser och varubrist, slog Nordiska Kompaniet upp portarna till en för tiden anmärkningsvärd satsning – ett varuhus. Det var hösten 1915 och längs Hamngatan stod folkmassorna täta för att bevittna tilldragelsen. Pressen hade i flera dagar uppmärksammat händelsen och beskrivit det nybyggda handelspalatset som en ”kontinental sevärdhet av rang”.

Strålande höstsol och kunglig glans

Vad vore en invigning utan kunglig glans? Under eftermiddagen den 21 september anlände Konung Gustaf V tillsammans med kronprinsparet, prinsarna Wilhelm och Carl, prinsessan Ingeborg samt uppvaktning till varuhuset och mottogs på trappan till entrén av direktör Josef Sachs samt bolagets styrelse. Under ett par timmar vandrade majestäterna och de kungliga högheterna runt i varuhuset och syntes nöjda med vad de såg.

Även kunder och andra specialinbjudna intresserade var välkomna att bese NK:s avdelningar denna dag. Omkring 4.000 inbjudningar hade skickats ut, och det kunde lätt konstateras att dessa nyttjades flitigt. Att folk var nyfikna på hur den sex våningar höga byggnaden såg ut inifrån kan man förstå, men säkert uppskattades också de dukade teborden på plan 6, vilka dignade av bakverk och läckerheter.

Internationell inspiration

Idén om ett centralt beläget varuhus hade vuxit fram hos Sachs några år tidigare, under resor till Paris och London. Tillsammans med arkitekten Ferdinand Boberg företog han år 1912 en två månader lång studieresa till Amerika, där varuhusen i ett femtontal storstäder besågs. Synen av de iögonfallande fasaderna och inre ljusschakten tog han med sig hem, och byggnationen av NK:s varuhus – som startade december 1913 – innebar många nya idéer och metoder för den svenska byggnadskonsten. När det stod klart kunde det räknas som det största och modernaste varuhuset i Norden.

Förekomsten av varuhus var i sig inget märkvärdigt, emedan de förekom i de flesta av världens storstäder med Magasin du Nord i Köpenhamn som det närmaste exemplet. Men Stockholm räknades vid den här tiden inte som en storstad. Därför var skeptikerna många inför bygget, och fascinationen stor när komplexet väl stod på plats.

Ett utbud av sällan skådat slag

Dagen efter invigningen – den 22 september – fick allmänheten tillträde till varuhuset. Många tyckte emellertid att det dröjde fasligt innan grindarna till entrén äntligen togs bort klockan 10 denna onsdag; den stora väntande människoskaran knorrade och undrade om ”Sachsen försovit sig”.

Hela 35.000 personer kom för att beundra Sachs skapelse, vars inredning var utförd i praktiskt taget ett enda träslag – mahogny – med undantag för en del avdelningar som var i ek. Dess like hade man aldrig sett tidigare, med hissar i det till synes oändliga, marmortrappor, sodafontän och Sveriges första rulltrappa (bara det ett underverk i sig – även om denna attraktion togs bort under några år, eftersom den blivit alltför populär bland unga Stockholmsgossar som korade trappan till ett av sina favorittillhåll).

Lek- och rökrum var andra luxuösa inslag, tillsammans med ett s.k. tystnadsrum där damerna kunde återhämta sig efter ansträngande köp eller provningar. Rummet blev uppskattat men var kanske sällan så tyst som anmodades. Vidare hade man egen konfekttillverkning och ett utbud av varor som kunde tillfredställa den mest kräsne kunden. Med post, bank, telegraf, resebyrå och försäljning av teaterbiljetter motsvarade man även kraven på övrig service.

Författare: Lisa Qviberg