Kroppskontakt och ekonomi – varor och genusarbetsdelning på NK ca 1950-1970

På NK arbetade både kvinnor och män som försäljare. Men spelade det någon roll vem som sålde vad? Kunde kvinnor t ex sälja kalsonger eller kostymer avsedda för män?

Att män sålde herrkläder och kvinnor sålde damkläder stämde bara delvis. De manliga försäljarna sålde förvisso inte damkläder särskilt ofta men kvinnor kunde sälja vissa typer av herrkläder. Istället avgjordes försäljarens kön av varornas pris, som hängde intimt samman med deras status, samt graden av kroppskontakt som krävdes mellan försäljare och kund. På herrkonfektions¬avdelningen på NK arbetade ända in på 1960-talet uteslutande manliga försäljare. På herrekiperingen där man sålde skjortor och herrunderkläder gick det däremot bra att ha kvinnliga försäljare. Detta trots att kalsonger vid en första anblick kan verka intimare än kostymer. Skillnaden var att försäljningen av kalsonger inte krävde kroppskontakt. De flesta manliga försäljarna återfanns på avdelningar med hög status och dyra varor vilket gjorde att deras löner – förutom att de hade högre grundlön och högre individuella tillägg – på grund av provisionssystemet blev betydligt högre.

Försäljning av herrbyxor ansågs länge vara en uppgift uteslutande för män. En del försäljerskor talar också om att de kunde känna sig generade om de hamnade i en situation, då de tvingades till fysisk kontakt med manliga kunder vid försäljning av byxor.

Det var en mycket stor, tjock man, och han skulle ha ett par byxor. Jag skulle mäta honom runt. När jag kom fram till magen så släppte jag måttbandet varje gång (skratt). Jag tyckte det blev så…, förstår du?

Byxor gick an

När kvinnliga försäljerskor, i början av 1960-talet, släpptes in på avdelningen för herrkonfektion var det, märkligt nog, just för att sälja byxor. Om den fysiska närhet som krävdes mellan försäljare och kund hade varit en anledning till att kvinnor inte arbetade med försäljning av herrbyxor, fick det argumentet ge vika för ett tyngre argument till varför kvinnor borde släppas in på avdelningen för herrkonfektion. De manliga försäljarna ville inte sälja byxor när de kunde sälja kostymer, eftersom byxorna var billigare och gav sämre provision. Argumentet för att hålla kvinnorna borta från kostymförsäljningen var inte fysiskt utan ekonomiskt. En av försäljarna på avdelningen berättade:

Män ville inte gärna sälja byxor, för att det var knöligt och tog lång tid. Säljaren hade provision. Då kom man på att kvinnor är ju mycket tåligare, och de är inte intresserade av att tjäna pengar. Så då anställde man kvinnor för att sälja byxor. Och då gick det jättebra. Men så fort en kvinna var över och sålde en kostym, då var det ett jäkla kackel ibland männen. Det var ett intrång i männens värld. Då kunde ibland konflikt uppstå. När kvinnorna plötsligt inte var bland byxorna utan insåg att ”det är ju bättre att sälja kostymer för det tjänar jag mer pengar på”. Då blev det konflikt.

Enligt försäljaren var kvinnor ”inte intresserade av att tjäna pengar”. Han medger dock att det uppstod konflikter mellan de kvinnliga och manliga försäljarna, när kvinnorna upptäckte att de tjänade mer på att sälja kostymer. Det kan verka som en motsägelse men speglar kanske helt enkelt att föreställningen om att kvinnor inte var intresserade av att tjäna pengar inte stämde i praktiken. Kvinnornas intresse av att arbeta med herrkläder låg till stor del i den högre förtjänst som var möjlig. Att kvinnor inte skulle ha varit intresserade av att tjäna pengar avlivas härmed som en myt.

Författare: Karin Åmossa