Christl – marknadsföring och folkhälsa

År 1947 påstod Gahns AB att reklamen för hygienartiklar hade ökat medvetenheten om den personliga hygienen och därmed höjt folkhälsan. Detta var ett uttryck för en självuppfattning, där reklamen sågs som en del i samhällets modernisering, och inte bara ett försäljningsmedel. En undersökning som Barnängen gjorde för en serie badrumsprodukter vid namn Christl, 1965 är ett bra exempel på detta. Här återfinns storslagna ambitioner att ändra människors möjligheter och attityder till bad och dusch.

Bad och dusch impopulärt

Utgångspunkten var en skolöverläkares klagan i dagspressen över den dåliga hygieniska standarden, samt statistik över bostädernas utrustning. Man konstaterade att 45 % av lägenheterna i städerna hade bad eller dusch och endast 13 % av lägenheterna på landet. Åtskilliga saknade även wc, centralvärme, vatten och avlopp. I de fall badmöjligheter fanns var standarden och de hygieniska förhållandena i många fall dåliga och man konstaterade att dessa oftast ”måste betecknas som föga inbjudande till annat än rent ambitionsbetonade pliktbad.” Ofta delade hushåll på bad och duschutrymmen. De som hade badkar använde gärna dessa som ”förvaringsplats för en mängd skrymmande inventarier (stegar, strykbräden, resväskor, kälkar, gästsängar, smutstvätt etc), varvid varje bad måste föregås av en mer eller mindre besvärlig utrymningsaktivitet”.

Både de materiella förutsättningarna för bad i hushållen och attityden hos konsumenten gentemot bad måste därför förändras för att man skulle kunna sälja badprodukterna.

Måste bli lustbetonat

De materiella förutsättningarna skulle ändras genom förändringar i byggnormerna, genom bostadsförbättringslån till ombyggnad av befintliga badrum, samt satsning på nybyggnation. Utredarna såg mörkare på frågan om förbättringen av badvanorna. De flesta badade eller duschade enbart för att bli rena, mindre för att det var behagligt eller som ren avkoppling. Badandet måste kännas ”lustbetonat, lockande, motiverat”. Man måsta ta vara på de mer känslo- och lustbetonade motiven och bygga argumentationen på detta. Vissa argument och bilder kring badprodukterna kunde vara svåra för de tänkta konsumenterna att identifiera sig med. Att se fräscha badrum i reklamen, när man själv badade i en balja eller delade utrymme med andra, kunde ge fel effekt.

På lång sikt skulle attityden förändras genom en kampanj för god hygien, där det även gällde att mobilisera samhälls- och folkhälsointresset:

”Vi föreslår därför att Christl/Gahns/Barnängen skall ta initiativet till att samla berörda organisationer och visa vägen för en dylik kampanj med Folkhälsoinstitutet som “lokomotiv” och massmedia som verktyg.”

Häckla ickebadarna

Till att börja skulle man ta kontakt med Medicinalstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Statens Upplysningsbyrå, Försäkringsbolagens upplysningstjänst och VVS information. Genom en presskonferens i Medicinalstyrelsens eller Folkhälsoinstitutets regi, och en påföljande distribution av pr-material, skulle man lyfta fram de medicinska aspekterna av bad och bristen på bad. I en annons- och affischkampanj skulle man ”häckla ickebadarna” och skapa eftertanke kring hygienen. Man ville även ge råd till dem som saknade badrum, hur de kunde få ett positivare förhållande till badandet.

Om denna kampanj genomfördes som utredarna tänkt sig får vara osagt. Fallet belyser ändå hur marknadens aktörer kunde gå i bräschen för upplysningskampanjer som ett led i försäljningen. Därmed medverkade de också till att föra in dessa normer i samhället.

Författare: Kenth Hermansson