Granit – succé från dag ett

När Susanne Liljenberg sålde sin andel av butikskedjan Granit 2008 var det slutet på ett entreprenörsäventyr utöver det vanliga. På tio år hade hon och kompanjonen Anett Jorméus byggt upp inte bara ett mycket framgångsrikt butiksvarumärke – i princip hade de byggt upp hela marknadsnischen ”snygg och funktionell förvaring hemma”.

Ingen i Susanne Liljenbergs släkt hade startat företag. Under uppväxten i och utanför Malmö jobbade mamma med provsmakning på Tetra Paks laboratorium, pappa var tekniker.

”Ibland får jag frågan om man föds till entreprenör. Jag är övertygad om att vi föds med lika förutsättningar. Men vad det blir av oss beror på vem som präglat oss under uppväxten – en lärare, en mormor, en mamma, en pappa” säger Susanne Liljenberg.

”Jag har tänkt mycket på vad det är som gjorde att jag vaknar och somnar med nya affärsidéer, och har gjort det nästan i hela mitt liv.”

Kanske var det mormor.

”Hon hade inte heller företag. Men hon var enormt driven och hade fyra barn och jobbade och bakade och fixade och var alltid positiv. Hon fanns där och sa att ’Ja, gör det Susanne! Åh, det här blir bra!’. Jag fick en enorm självkänsla. Det är mycket från henne och min mamma som har gjort att jag vågar mycket”.

Hemsydda klänningar med spännande färger

Smaken för affärer utvecklade Susanne Liljenberg i tonåren när hon hoppade av gymnasiet och började jobba på hotell som städare. När hon såg att alla lakan med små hål kasserades, bad hon att få köpa dem. Hon fick dem – de skulle ju ändå slängas. Susanne började sy klänningar av tyget, klänningar hon färgade med karamellfärg och sålde till vänner och bekanta.

”De färgade av sig något grymt. Men det blev också en liten snackis, att man aldrig visste vad man skulle få plocka ur tvättmaskinen när den var klar. Det var väl där det började, att jag fick smak på att köpa och sälja.”

Men Susanne Liljenberg återvände till studierna och efter studenten fortsatte hon på Köpmannainstitutets textil och merkantila utbildning. Efter examen stegade hon en dag in på en Bredenbergsbutik, iklädd en av sina hemsydda klänningar, och sa att de borde anställa henne.

”Jag sa att jag skulle hjälpa dem att öka omsättningen och allt. Och chefen fattade tycke för mig, så jag fick anställning och mycket frihet. Jag fick vara med på inköp och jag fick tidigt ansvar för vår unga avdelning.”

Hållbarhet i stället för slit och släng

Susanne Liljenberg fortsatte att utbilda sig i handelsrätt, i företagsekonomi och på Textilinstitutet i Borås. När hon kom tillbaka till Malmö blev hon butikschef på JC, men Stockholm lockade. På vinst och förlust ringde hon upp ägaren till dåtidens hetaste klädbutik, Solo, och tack vare sin rättframhet och lite tur lyckades hon få jobbet som butikschef.

Hon gjorde ett bra jobb. Inom ett år hade omsättningen fördubblats och butiken hade blivit ett slags inneställe där folk hängde på helgerna. Musiken spelades på hög volym och det var lite dagdisko över det hela.

Men efter sex år på Solo började Susanne känna sig mätt på kläder. Den höga hastigheten, de snabba förändringarna, in med en kollektion, ut med en annan, och ständiga reor blev till sist för mycket. Hon började tänka i nya banor.

”Då föddes tanken på Granit och att det vore härligt att jobba med svart, grått, vitt, natur, glas, metall, korg. Saker som lever hela tiden och är hållbart på ett annat sätt. Jag var väldigt tidigt inne på det här hållbara, miljö, återvinning, använda det man redan har.”

Det visade sig att kompisen Anett Jorméus gick i samma tankar. De hade liknande bakgrund och hade träffats några år tidigare – nu jobbade de som butikschef på varsin klädbutik och var båda sugna på att testa något annat.

Men vad skulle de göra? Så dök tanken upp på alla högar i hemmet.

”Vi kände att vi vill fokusera på att förenkla våra liv så att vi får tid att leva också. Och utan att vi förstod det egentligen så hade vi skapat vår mission, säger Susanne.

Förenkla livet. Få tid att leva.

Så formulerade de missionen som Susanne tycker är så viktig.

”En mission handlar om att formulera varför man finns till förutom för att tjäna pengar. Det är essensen av allt, kundnyttan.”

Namnet på företaget spånade de fram vid Anetts köksbord. ”Grafit? Vit, svart, grå, granit … Granit?”

”Granit heter vi.”

Nästa steg blev inte lika enkelt.

Vild chansning gav perfekt lokal

Värdet av att vara först på marknaden har varit känt länge. Men det finns baksidor också. Nya idéer och annorlunda koncept betraktas ofta med skepsis av dem du som entreprenör stöter på längs vägen, som banker. I Granits fall blev hyresvärdarna det första hindret att ta sig förbi.

”Vi hade bestämt att vi skulle ha en lokal på cirka 200 kvadratmeter, i Stockholms innerstad. Vi letade under ett års tid, men alla fastighetsvärdar vi hade kontakt med tyckte att nej, det där med förvaringslådor, det var inget för dem.”

En dag går de på Götgatan på Södermalm i Stockholm. Den gamla möbelbutiken på nummer 31 har försvunnit. Susanne och Anett kikar in bakom affischerna som sitter på skyltfönstren och upptäcker en lokal som ser ut att passa deras behov perfekt.

”Vi sa att wow, här ska vi ligga, och kollade upp vem som var värd och ringde. Det blev ett ’absolut inte’. Men då hade vi försökt på kanske 30 lokaler redan och nu hade vi bestämt oss: här skulle vi in.”

Så hon började ringa – igen och igen. Varje gång Susanne ringde målade hon upp historien om det fantastiska konceptet. Till sist gick värden med på ett möte. I förbifarten nämnde han att det handlade om 2 000 kvadratmeter.

”Jag som är elittränad i att vara positiv sa ’Absolut, inga problem!’. När jag hade lagt på vände jag mig till Anett och sade att nu är det 2 000 kvadratmeter vi ska fylla till på torsdag i nästa vecka.”

Nu gällde det att fylla 1 800 kvadratmeter tom yta. De tvekade inte utan tog en pocketkamera och gick runt i stan och fotograferade butiker de gillade.

”Designtorgets logga såg bra ut ihop med vår. Och de var jätteheta. Ett fik ville vi ha, och vi gillade Wayne’s coffees logga. Samma med Face och Press Stop – heta butiksvarumärken vars logotyper passade med vår.”

Bilderna framkallades och monterades på en stor, svart moodboard. Den följde med till fastighetsvärden en vecka senare, där de presenterade sitt ärende.

”Vi är en konstellation företagare som har jobbat ihop ett halvår och nu vill vi in i de här lokalerna.”

Värden fick nu dessa jätteheta företag uppvisade för sig – det mesta av det bästa. Och så Granit. Och han frågade självfallet om alla var med på det här – att flytta in i lokalerna. Frågan hade nu tagit en annan vändning än han väntat sig. Om Granit kunde komma tillbaka med alla ägarna igen om en vecka, så kunde det bli något.

”Inga problem sade vi.”

Pulsen slog hårt när de kom ut på gatan igen.

Nu är vi på hal is sade jag till Anett. Vi visste ju inte ens vem som ägde de här butikerna.”

De hade 20 minuter kvar på lunchen och började ringa. Till de olika företagen sa de att de andra företagen var med. En efter en nappade entreprenörerna i andra änden av telefonlinjen.

En vecka efter det första mötet träffades hela gruppen hos fastighetsvärden. Sedan blev det ett möte till. Vid ett tredje blev det grönt ljus – ”det här är precis vad vi vill ha. Vi har haft styrelsemöte och bestämt att vi bygger om lokalerna åt er för 13 miljoner, precis som ni vill ha det, med stålprofiler och glasväggar”.

Smärtsam succé

Invigningen på Götgatan några månader senare blev en succé.

”Vi hade inte insett hur mycket de andra butikerna skulle dra. De lockade enormt mycket folk. Vi slog vår dagsbudget flera gånger om varje dag och kunde ta ut samma löner som vi hade haft tidigare redan från dag ett.”

Det gick bra för företaget, men inte lika smärtfritt för företagarna. För vänskapen till trots, egentligen var de inte så lika varandra, Susanne Liljenberg och Anett Jorméus. Den ena – Susanne – slänger sig gärna ut i det okända utan säkerhetslina, medan den andra – Anett – vill gå mer varligt fram och tänka efter ordentligt.

”Under de tio år vi jobbade ihop försökte jag mer eller mindre varje dag att ändra på henne så att hon skulle bli som jag. Och hon försökte ändra på mig så att jag skulle bli som hon. Det var en kamp som resulterade i att vi båda fick gå i typ familjeterapi, fast var för sig”.

Idag önskar Susanne Liljenberg att hon haft vett att uppskatta sin kompanjon som den hon var, i stället för att försöka förändra henne. Samtidigt tror hon att skillnaderna bidrog till framgången.

”Den här polariteten mellan en som gasar och en som bromsar tror jag är jätteviktig. När jag får jobba med någon som bromsar så är jag som bäst. Då blir det bäst för företaget, även om det tar på krafterna med en sådan relation.”

Susanne Liljenberg beskriver Granit-resan som förvånansvärt enkel. Företaget har varit lönsamt från start och rullat på. Några milstolpar längs vägen var vid datoriseringen, när de öppnade andra butiken som hamnade i Göteborg, den stora butiken på Kungsgatan i Stockholm, första butiken utomlands – i Oslo – och webbutiken.

När de bestämde sig för att sälja sin kedja 2008 hade de närmare tio butiker och omsatte cirka 100 miljoner kronor. Båda grundarna fortsatte att jobba på Granit – Anett Jorméus gör det fortfarande, Susanne Liljenberg slutade för cirka ett år sedan.

”Jag kommer aldrig att förstå att Granit inte är mitt längre, det kommer alltid att vara min lilla baby. Men när vi sålde kände jag att jag gått in i ett nytt skede. Då flyttade vi till Gotland, där min kille kom ifrån. Vi köpte ett hus tillsammans med några kompisar och startade ett crèperie.”

Ett nytt entreprenörsäventyr, med nya partners. Och en helt annan historia än Granit. Här blev det ingen smakstart utan en otroligt tuff uppförsbacke.

Idag lever crèperiet i stor välmåga, men Susanne har återigen gått vidare. Hon fick ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till av en arkitekt. Det blev livsstilskonceptet och husfabriken Leva, ett företag som också haft det tufft, ända tills det 2016 började få luft under vingarna med beställningar som rullade in…

Men det är en helt annan historia.