Kooperationens behov av egna varumärken

Den kooperativa rörelsen framstod under 1800-talet som en splittrad organisation. Genom KFs bildande 1899 var tanken att detta skulle förändras. Tack vare samarbete inom partihandeln – till att börja med främst för kolonialvaror – skulle rörelsen säkra tillgången till varor för föreningarna och stärka kooperationens möjligheter att konkurrera med privata handlare. Centraliseringen av KFs partihandel skedde 1907 med ett nät av större lager för att säkra medlemsföreningarnas varuförsörjning. Men detta löste inte alla problem. Hos flera privata tillverkare fanns en negativ inställning till att leverera varor till kooperationen. Dessa problem fanns kvar även efter att KFs centrala partihandel startat. KF vände sig också mot vad man uppfattade som höga priser från tillverkare och andra leverantörer. Särskilt var man kritisk mot de industrikarteller som under 1900-talets första decennier var vanligt förekommande i den svenska ekonomin. Vid en offentlig inventering 1920 uppskattades det bara inom livsmedelsindustrin finnas cirka 40 monopolistiska sammanslutningar, framför allt i form av karteller. Från KFs sida poängterades särskilt den prisdrivande effekt som dessa hade för detaljhandeln.

Egen tillverkning och storköp

En viktig del av KFs centrala arbete före andra världskriget gick ut på att etablera leveransavtal med tillverkare, starta egen tillverkning eller inträda som delägare i redan befintliga fabriker. Även större föreningar etablerade sig ibland som tillverkare. Vid sidan av livsmedel intresserade man sig för i första hand för husgeråd, textilier och skor. Genom att koncentrera sig på ett relativt begränsat sortiment och för dessa varor agera som storköpare eller tillverkare var det möjligt att hålla priserna nere och standardisera sortimentet. Köpet av Svenska Skoindustri AB i Örebro 1925 underlättade till exempel standardiseringen av KFs skosortiment.

Margarinstriden

Med sina begränsade resurser var det omöjligt för KF att upprätthålla egen produktion över ett brett sortiment. Det var därför naturligt att koncentrera sig på ett mindre antal konsumtionsvaror av central betydelse för konsumenterna. Det första produktionsområde som tilldrog sig KFs intresse var margarinindustrin. I början av 1900-talet var branschen kontrollerad av en nationell kartell. Via kartellens medlemmar gjordes försök att avskaffa grossistrabatter för KF och avskära kooperationen från margarinleveranser. För att lösa dessa problem vände KF blickarna mot Vänersborgs Margarinfabrik, den enda margarintillverkare som stod utanför kartellen, och 1909 förvärvades fabriken. Detta blev också det första steget mot KFs oljeindustri med centrum i Karlshamn.

Nya produktionsområden

Vid sidan av oljefabrikerna satsade KF – framför allt under 1920-talet – på att utveckla en egen tillverkning av kaffe, mjöl och gryn. Varor med anknytning till charkuteri- och bagerirörelser var däremot mer lämpade för lokal produktion och var därför inte de första områden som KF ville utveckla för central tillverkning. Istället beslöt man 1924 att satsa på andra industriprodukter än livsmedel. År 1926 köpte KF en gummifabrik i Gislaved, där syftet bland annat var att bryta den nationella kartellens kontroll av marknaden. Två år senare startades även glödlampsfabriken Luma. Under återstoden av mellankrigstiden gav sig KF in även i andra industriområden, ofta med motiveringen att man ville bidra till att bryta sönder existerande monopol.

Författare: Mats Larsson