Kiosker

Fru Hilma Lindblom framför sin kiosk på Karl XII:s Torg år 1922. Bland godis och tändstickor märks den stora skylten om Eskimo Pie: glass i choklad. Ordet kiosk hämtades från turkiskan på 1700-talet, där det betecknade ett litet lusthus. Först följande sekel fick det dagens betydelse. Under det sena 1800-talet spred sig kioskerna runt om i Sverige. Vanligast var vattenkiosker som sålde mineralvatten (och senare läsk), men även cigarrkiosker, biljettkiosker, tidningskiosker, och allmänna kiosker, som saluförde lite av varje, förekom. De uppfördes vanligtvis på kommunal mark, för vilket arrende betalades. Små handelsrörelser av denna typ förestods ofta av kvinnor, som annars sällan drev affärsrörelse.

År 1899 grundades Svenska Pressbyrån för att förse resande med tidningar. Företaget öppnade kiosker som enbart sålde tidskrifter, böcker och vykort. En bit in på 1900-talet flyttade även glass- och korvförsäljning in i kioskbyggnader. Kioskernas främsta konkurrensmedel var öppettiderna. Vanliga butikers öppethållande var strängt reglerat, men kiosker fick i princip ha öppet när de ville. I gengäld fick de endast föra ett begränsat sortiment. De kom att få stor betydelse som försäljningskanal för press, drycker och konfektyr. Pressbyrån, med tidningarna som ägare, ägde de flesta, men även bryggerierna och godistillverkarna engagerade sig i kiosker.

Kioskens guldålder inföll under 1950-talet. Ändrade öppettidslagar och skärpta krav på arbetsmiljön fick dem sedan att minska i antal. På 1980-talet insåg man att självbetjäning lönade sig även i detta fall, varför de började göras om till små butiker. Idag lever rätt många glass- och korvkiosker vidare och nya kaffekiosker slår upp sina luckor, men som kanal för varuförsäljning tycks kiosken vara hopplöst död. Fast ... idén att handla genom en lucka är ganska smart, så kanske dyker den upp igen i framtiden för att sälja någon helt ny vara.

Edward Blom

Författare: Edward Blom

MailEpost facebookFacebook twitterTwitter Skriv utSkriv ut Visa fler